Det handlar om den gulliga tanten, den bitska tonåringen, den rädda mamman, den överbeskyddande pappan, den snuskiga gubben och den roliga tjejen. Ja, alla sterotyper finns där, men där finns också andra. De som hamnar någonstans mitt emellan och ingenstans. Tonåringen som faktiskt fixar själv, mamman som törs släppa taget, den gamla kvinnan som inte alls vill dö eller farbrorn som inte vill åka hem. Vi människor reagerar olika, blandat och ofta inte alls som vi tänkt oss. Det kan variera från dag till dag, ibland är vi starka och ibland är vi svaga och en tredje dag är vi både och. Den som varit störst blir minst och minst blir störst.
I sjukhus-miljön blir det här extra tydligt. Som personal tvingas du inse att du inte vet allt. Att man måste lyssna och ibland bara vänta ut tystnaden. Det är svårt. Att inte tro att man vet bäst eller bestämma i förväg hur människor ska reagera. Att inte skratta bort problem eller göra dem större än de är. Att hjälpa när hjälp behövs och uppmuntra när uppmuntran behövs. Det är mycket svårt. Ingen av oss är ju ett oskrivet blad. Vi har alla galgar i hjärnkontoret där vi försöker hänga upp "kläderna". Så även jag.
Jag vet inte alltid hur jag ska bära mig åt. Jag gör ofta fel, men visst är det spännande att få försöka.
Det är inte bara patienter jag träffar på sjukhuset. Där finns också en hel massa personal.
Även de passar inte alltid in i dessa sterotyper. Ibland överraskar den buttra med en komplimang och den glada och starka kan bära på något tungt. Som personal förväntas du också vara professionell. Ibland verkar det innebära att man håller uppe något slags fasad som man bär med sig hela vägen in i fikarummet. Är man som arbetskollega lite känslomässigt "lat" kan det vara enkelt att köpa den fasad man blir serverad i stället för att fråga och lära känna.
Även de passar inte alltid in i dessa sterotyper. Ibland överraskar den buttra med en komplimang och den glada och starka kan bära på något tungt. Som personal förväntas du också vara professionell. Ibland verkar det innebära att man håller uppe något slags fasad som man bär med sig hela vägen in i fikarummet. Är man som arbetskollega lite känslomässigt "lat" kan det vara enkelt att köpa den fasad man blir serverad i stället för att fråga och lära känna.
Jag gillar att jobba med människor även om det många gånger är fruktansvärt svårt. Jag gör fel, tappar tålamodet, börjar om och försöker igen. Ibland svarar jag bitskt mot hon som var spydig och ibland ger jag råd när jag borde ha lyssnat. Men jag vill, jag vill bli bättre.
Någonstans mellan alla människor skiner alltid Guds heliga ljus
och där mitt bland alla ansikten hittar vi nog svaret på livet till slut. /e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar