att vara någons hjälte

Skönt att bara behöva vara sin egen hjälte.

Det är ovant men fantastiskt och livsviktigt.

Det är nämligen en omöjlighet att vara bäst på allt,

 räcka till för alla och vara på topp i alla sammanhang.

Jag börjar förstå det sakteligen, bit för bit, allt eftersom.

När jag ser grannens höstfina balkong och mina vissna blommor, 

ska jag sluta undra vad andra ska tycka.

När jag bjuder hem en vän och mattorna inte är dammsugade, 

när jag dansar mig svettig på ett dansgolv, eller sjunger i en kyrka.

Detsamma när andra mår dåligt och jag inte räcker till, när jag inte uppdaterar bloggen tillräckligt ofta, cyklar till affären i mjukisbyxor, tackar nej till en middagsinbjudan, avsäger mig relationer som bara slukar energi, släpper taget om de som inte vill räddas och vårdar det och dem som gör gott...

När jag tar ett medvetet kliv för att förändra mitt eget liv på allvar och gå vidare.

Då, då är jag den bästa hjälte jag kan vara.

Min egen.

Tisdag

Följande står på planeringen..

Idag:
- Diska, betala räkningar, köpa skosnören och skolgrejer block, handla
- Träffa fina svärmor, köpa tyg och klä om stolar och umgås, gärna också fika.
- Grillmiddag och gemenskap hos fina Miriam och Alfredo
Onsdag:
-Tvättid
-Träffa upp lillasyster
- Gärna en joggning
- ev, träffa Malin
Torsdag:
-Åka till Lövånger med Miriam, stanna till Fredag
Fredagkväll:
Hemmamys & packa inför..
Lördag:
-Gå isälvsleden i sällskap med Lena & Fredrik
hemma åter på söndag
Måndag: Börja skolan


INTE på planeringen..
-Förkylning

Åtgärder:
Peppar, honung, lime, te
Stänga alla fönster
Obligatorisk mjukisdress fram till 12 då jag klär mig ordentligt och låtsas att halsontet inte finns.
Så det så.

Chips och sånt.

Jag bara satt där och tänkte
- ...om ni bara kunde ana en bråkdel av allt som jag fått uppleva sedan jag var 15,
då kanske ni skulle kunna förstå, lite, lite mer
om vem jag är idag.

Sen tänkte jag;
-nåja, det funkar väl båda vägarna
och jag ids faktiskt inte bry mig om ert,
 så enkelt är det kanske.
Det är enklare att skoja om det som hände för en sisådär tio år sen.
Detta trotts att alla vill att det ska märkas att de faktiskt förändrats.
Undra om jag ska dra den där anekdoten om ballongdansen snart?

På en annan plats

Idag drar min fantasi i väg med mig.

Jag är i dåtiden för ett ögonblick och minns med värme.

Jag längtar efter saker jag hade då,

ett långt blont hår, äventyr i blicken och nyblanka ringar på fingrarna.

(den där kudden jag skymtar i bakgrunden på ett foto, hunden, koftan och fåtöljen, vars försvann allt?)
Jag tänker på allt som hänt, vattnet som runnit under broarna.
Snabbt spinner mina tankar iväg

och jag befinner mig i framtiden.

Detta med hjälp utav hemnet, denna fantastiska sida.

Jag ser hur jag och Kristoffer traskar in på banken, rädda, förväntansfulla

- vi ska ta lån för att köpa vårat älskade drömhus!

(Säkerligen ett renoveringsobjekt om jag känner mig själv)

Jag ser en barnvagn och leksaker, 

här måste bo ett barn. Vårat eget älskade barn.

Jag ser promenader i skogen med hunden, ett stilla liv på landet,

jag ser tapeter som slits ner och väggar som slås ut.

Jag ser Kristoffer stå och fiska, precis runt vår knut.

Livet är spännande på ett annat sätt än nu.

Jag ser också framför mig allt som ska hända däremellan.

Resor, examen och äventyret söderut.

Livet i en annan stad, slåss för en lägenhet, 

vandra på kullerstensgator, inte känna någon, kanske sakna alla, hålla ihop, hålla om,

falla tillsammans starka.

Just idag skenar tanken iväg och allt annat än nuet känns lockande.

Jag tänker, Varför uppskattade jag inte allt jag hade då?!

- Suck, kanske gjorde jag på samma vis som nu, när jag nu rusar bort lång i framtiden.

Verkligheten ropar på mig och jag knatar ut i köket,

diskar lite disk, torkar lite bord.

Jag tittar på diskberget och tänker på vår framtida diskmaskin.

Ja, ibland är det fint att få fantisera lite också.

Tänk, tänk, vilka äventyr som ligger framför oss.

Det finns så mycket att säga, sedan jag sa något sist.
Min vision för den här bloggen var att den skulle innehålla massa vardag, massor med uppdateringar som var långt bort ifrån skryt. Små korta texter, massvis med foton. Jag ville skriva om eländet med ett badkar som svämmar över, hur jag stylar den krympta tröjan så att jag ändå kan använda den, tipsa om en god kaka samtidigt som jag förfasar över stans infrastruktur. Det vill säga, ge en liten glimt av vem jag är och vad jag sysslar med.

På slutet har tiden inte funnits där för den typen av uppdateringar och i den omfattning jag önskat.

Men snart, snart, ska jag försöka ändra på det!

ett brev till mig

När man är som jag, som tänker på allt och Alla.

Är oron och vemodet sällan avlägset
Mitt i min glädjeyra drabbas jag av en sorg, som funnits där förut.
Den planterar sig genom kroppen och lägger sig i i bröstet på ett bekant ställe.
Ett ställe som gör att jag fortfarande kan andas, men inte helt slappna av.
Precis som mitt låga blodtryck vant sig vid att kompensera när jag ställer mig upp
har kroppen vant sig vid det här.
Den molande smärtan säger mig att


Bara för att man älskar behöver kärleken inte besvaras.
Bara för att jag vill alla väl, kan de sinsemellan såra varandra till smulor.
Jag kan inte hålla om alla på samma gång, eller laga allt med mina två händer.
Jag räcker inte till och vet ibland inte svaret på frågan, lösningen på gåtan.
Ibland läker tiden inte alla sår och ibland tycks det vara omöjligt att säga förlåt.
Då och då säger vi lätt förlåt, men är lika trasiga i alla fall.
- eller så får man en ny känga, när man väl ställt sig upp.
Faller ihop igen, försöker göra sig stark, klara sig själv - men kan inte komma vidare.
När vi vill förstå, göra bättre och lappa ihop gräver vi ibland bara större hål.
Ibland är det som borde vara helt, trasigt. 


Jag förstår att man kan älska och såra på samma gång.
Att man kan höra ihop men brytas isär.
Och att blod är tjockare än vatten gör det inte omöjligt att slita sönder.




Igen, vi behöver alla något större än oss själva.


Och du Emelie,
kom ihåg i mörkret lyser ett litet ljust starkt
att i morgon är en ny dag och att du bara kan sköta om dig själv
att det är okej att skratta även när andra gråter
och att dina armar inte kan omfamna en värld.

Tack för hjälpen med brillorna!

Dessvärre blev jag inte mycket klokare. 

Som tur är har jag en trevlig optiker som lät mig lägga undan två par!

Ikväll gick jag ut från neurokirurgen för sista gången denna sommar. Ja, allra troligast om jag inte slår huvudet eller nått ;) Det känns riktigt skönt men också lite tråkigt. Jag har trivts mycket bra även om det ibland varit så stressigt att maten velat vända uppåt igen. 

Ledigheten känns på så sätt väldigt välbehövd innan man ska ta itu med skolan igen.

Jag känner mig peppad på morgondagen och alla de tre lediga veckorna, jag känner att det ska bli roligt med studentliv och ytterligare praktik. Jag längtar till våran julresa och nästa sommar som jag förhoppningsvis spenderar i Stockholm. Jag är peppad på att duscha i morgon och få tvätten tvättad, på att träffa Miriam för lunch och på tapaskväll med Kristoffer. Jag är sugen på att gå ut och dansa och på att hinna sitta i kyrkbänken igen. Jag längtar efter mina nya bågar och ett par nya jeans, på att uppdatera bloggen och på att göra smycken, spela gitarr, skriva musik, sy kläder, måla möbler.. Jag vill träffa massa goda vänner och bara dega i sängen..

(ett försök att fånga ett typiskt emelie-il!)

Som ni hör är jag lyrisk, näst intill manisk, men låt mig hållas hörni.

Jag är faktiskt värd det.

Hjälp mig välja bågar!

Vad säger ni?

Ska jag ha par 1,2,3,4 eller inget utav dom?

Det trodde jag aldrig

..att jag skulle dra på mig ett par illasittande 90-tals jeans. Aldrig, aldrig, aldrig.
Dessa köpte jag till en sittning med filmtema. Jag var Thelma i filmen Thelma & Louise.
Idag är tvättkorgen överfull här hemma så när jag letade mysiga byxor var utbudet inte stort. Jag fick då syn på dessa långt in i garderoben och tänkte...

Inte ens när det började bli modernt. Inte ens då slog tanken mig. Platt röv och kameltå-varning. Njae tänkte jag, Då. Idag tänker jag - Fy så skönt att slippa försöka sig på att se sexig ut i ett par alldeles för tighta jeans som i stället har svamp-varning.

Jag tror jag kommer använda dom igen. Trotts platt röv och allt.

Förlåt

Plötsligt spricker bubblan och allt rinner över.
Irritationen som byggts upp under lång tid når sin kulmen, droppen i bägaren och allt det där.
Det sker sakta, allt eftersom i små etapper. Jag kommer på mig med att snäsa ifrån, tala bakom ryggen och säga ifrån på skarpen! Människa du driver mig till vansinne!

Någon säger att det bara är mänskligt en annan att "man måste få ventilera", den tredje "vi känner alla likadant!".

Jag kan inte hjälpa det. Orken är slut och tålamodet är borta.

Empatin och sympatin är som bortblåst. Jag ser mig själv bli någon jag inte vill vara. Jag åker på en resa jag inte planerat och låter mig bara flyta med.

Visst, det är mänskligt att reta upp sig på en kollega. Det är det.

Det är mänskligt att inte orka bära hur mycket irritation som helst.

Jag önskar bara att den aldrig fått bygga bo i mitt hjärta.

Tack Gud för att du älskar mig trotts allt.

Trotts att jag sa att "hon inte ens klarar att knyta en påse" och skrattade bakom hennes rygg.

(fast det är ju sant!). Du ser Gud, jag är obotlig. Jag behöver Dig.

Sommaren kom och tog över!

Vilken virvelvind jag lever i!
Visst, sommaren har till större delar bestått av jobb och ja, himlen ligger fortfarande uppåt och fötterna pekar nedåt. Så på så sätt har inga konstigheter skett. Men utöver det då?
På något sätt har jag lyckats fylla upp varje ledig minut med någon form utav aktivitet. Jag har försökt att insupa sommaren med allt vad den innebär trotts heltidsarbete. Det är trixigt, men det går. När jag tänker efter har jag faktiskt gjort massor, ett axplock..

på trästock

I Töre

En glimt av en prinsessa

syskonkärlek

En glimt av en prins

För ett par helger sedan åkte vi på en liten mini-roadtrip till Haparanda och Tornio där vi campade på vägen. Det var riktigt spännande att undersöka norra Sverige som tidigare varit en dold skatt för mig. Vi har också haft besök av min syster och hennes familj. (Å jisses amalia vad jag älskar mina syskonbarn!). Däremellan har jag haft lyxen att ha min goa vän från Stockholm här uppe i Umeå. Lägg där till lite besök på vid vatten och på restaurang och en hel del kvalitetstid med Kristoffer. Jag har fiskat, cyklat, sprungit och legat på bryggor.Det har varit underbart på många sätt Men.

Men, där kom det stora "Men-et". Nu är jag slut på. Oj,oj, oj vad jag är trött!
Jag har insupit både sommaren och Norrlands universitetssjukhus till max. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter ledighet! Jag har massor med ideér på resor jag vill göra, människor jag vill träffa och projekt jag vill genomföra... Allt ihop kommer dock att få falla på plats bit för bit, för nu behöver jag vila, riktig vila, av den typen som är utan planer.

Det är det här som gjort att bloggen blivit lidande. Jag har alltså inte väntat på att "andan ska falla på" utan jag har snarare haft andan i halsen! Nu är det bara 8 pass kvar till ledighet. Det har aldrig varit så nära!