Inget för den bildsugne.

Jag lovade mig själv att inte skriva när jag inte har något vettigt att säga.
Här sitter jag nu ändå och gör precis tvärtom. Visst är det tokigt, när tanken och förnuftet flyr och något annat tar vid. 


Men jag vill bara säga att jag sitter här och upplever något fint. Inget speciellt egentligen och ändå massor. Jag bara sitter och njuter vid tanken av en ledig måndag. Jag gläds när jag tänker tillbaka på fredagskvällen tillsammans med fina vännerna och lördagen på antikbutik. Tankarna spolar fram till söndagen, Gudstjänsten och den enorma glädje jag känner i Gud nu. Vilken sinnesro det ger att våga lite på att någon annan bär en! Tanken bär mig till ett kök. Vi sitter runt ett bord och äter palt med en familj full av liv. Vår familj. Jag skrattar till vid tanken på glädjen att få lägga pärlplattor med några fina pojkar en kväll för att nästa dag susa fram i snön med några andra favoritbarn. Vilken total lyx.


Jag har letat efter kakeldekor på internet för att göra om i badrummet, men känner inte någon brådska. I stället tänker jag koka en kopp te och ta fram några skorpor. Min man sitter i soffan och spelar på sin nya gitarr. Stilhet, trygghet, glädje och alla andra ord som på nått sätt kan beskriva. Fast. Jag vill mest säga - mer än såhär behöver man inte.


Lycka är att slippa söndagsångest.

Vansinnet håller i sig..

Om jag va "GArlen" (här märks min härkomst väl) då, så vad är jag inte nu.
När jag gör det igen.

Freedom

Jag kommer ut.

Sånt här kan man också göra om man smiter tentaplugg.
Jag tror nästan jag blivit galen som lägger upp detta.
Den stora dagen då jag skulle spela en av mina låtar inför folk tänkte jag inte skulle ske såhär.
Det skulle vara lite mer övat, lite mer organiserat och något mer genomtänkt.
Det finns mycket att be om ursäkt för, mycket jag kan kosta på mig att skämmas för.
Men nu tutar vi och kör, utan omtagningar eller bra ljud. Men fullt utav risigt pianospel, kärlek och glädje!

För kan min 13-åriga lillasyster, så kan jag.
Fy tusan vad imponerad jag är dig Gry!

Och låten, den är till Kristoffer.
My firm love.

Sometimes I tangle myself up in life

Jag försöker idag (tänkte berätta exakt vad, men det blev orimligt långt)  massor.
Typiska söndagsgrejer som måste hinnas med innan måndagen.
Ibland hopar sig söndagsgrejer på hög och blir till ett bamseberg att bestiga. Jag menar, det är liksom bara vanliga söndagsgrejer (ja typ som att handla, städa, plugga och byta i kattlådan), men ibland blir även det för många saker att hinna just på EN söndag.
Konstigt, det är ju liksom bara livet. Men nu för tiden är det så tidskrävande att leva. Hur kunde vi låta det bli så egentligen?

En liten Lenny försöker..nått.

Till er som läser, vill jag säga att.

Mitt bloggande har nästan mött en säker död. Igen.

Det började med att jag begav mig till Stockholm för att göra praktik.
Där fylldes dagarna utav just praktik, friskis & svettis, pyssel, umgänge, kreativ inspiration och ja, hemlängtan. Väl hemma överdoserade jag jul i fyra dagar samtidigt som jag försöker färdigställa massor med skolarbeten. Suck och stön, men det gick! Hipp hipp hurra och allt det däringa!
Efter det slänger jag ner kläder i en väska igen och beger mig mot Lanzarote. Denna gång har jag tack och lov resesällskap i form av världens bästa man (distans i fyra veckor var enligt mig enough).

Efter att vi kommit hem (vid nyår) rullar livet på i en väldans fart! Vi ska umgås med vänner och familj, sorterar i förråd, Kristoffer jobbar (och sträcker ryggen), vi tittar på hockey och möter både vinster och förluster, jag stoppar laxerande olja i håret (ja, jag föll offer för den trenden), handlar kläder på rea, tentapluggar, borstar och rakar katt-rackarn som tovar i hop fullständigt. Utöver detta njuter jag av snön för att i nästa sekund förbanna dess blotta existens. Jag gråter en smula, oroar mig över en del saker och sörjer några andra. Många gånger skrattar jag hejdlöst (som när jag får se min älskade man försöka stretcha.. Eller när jag idag umgås med min lillasyster eller när systerdottern ska vika tvätt i tvättstugan.) Andra gånger känner jag mig bara lyckligt fridfull och nöjd över tillvaron (som när jag repar med bandet, rensar i förrådet, kryper ner i min egna säng eller tittar på ett avsnitt weeds), för att en tredje gång bara längta efter allt som komma skall. Några gånger har jag knockats utav total tacksamhet (som i Guds närvaro eller när man inser lyckan i att vara frisk).. Med andra ord, ett ganska vanligt liv.

Mitt i livet försvinner bloggen ganska lätt. För mig är det viktigare att bara leva än att bevisa att jag lever. Det kan också vara svårt att hitta motivationen till att skriva om just "ett ganska vanligt liv". Jag har varit dålig på att ta nya foton och jag tycker layouten på själva bloggen är apatrist men ids inte göra nått åt saken.

Men så kommer de, de kvällar då bloggen gör ett sista dödsryck. Det kommer stunder när jag plötsligt vill skriva om mitt ganska vanliga liv. Just för att ibland inser jag, att mitt ganska vanliga liv, är ett ganska fantastiskt liv. Inte alltid ett perfekt, lyckligt eller inspirerande-snyggt-på-kort-passar-i-blogg-liv. Men mitt liv - är ett liv fullt utav liv. Ett liv jag är stolt över att leva, lycklig att äga och ibland kan tänka mig att skryta, sörja eller förundras över tillsammans med en publik. Och kanske, kanske, behövs en blogg med på tok för mycket text, för lite bilder och ful lay-out. En blogg med för få uppdateringar och massa känslostormar. En blogg med lite kort på mat, rutiga kjolar, friska blommor och lockat hår. För om inte annat försöker jag vara äkta i alla fall.

Nu ska jag krypa ner i sängen och sova med ett halvt öga öppet, som alltid då Kristoffer inte ligger bredvid.

Jag avrundar med att vända röven till! :)