2011-07-11 Dagen efter

På mitt trygga och fina Tomebo dog en pojke igår morse.
Precis när min pappa gick ut till bilen åkte pojken fort bort i en ambulans.
Mitt på mitt trygga fina Tomtebo, några hus ifrån min familj.
På gården där jag planterat blommor som fortfarande växer och jag första gången kysste min man. Precis där, där hände det otänkbara.

Skvaller och rykten färdas snabbare än vindens sus. Någon säger mig att det kan röra sig om en familj vi känner sedan förr. Må det inte vara så skriker mitt hjärta. Inte just den pappan, inte just den mamman. Fast vad spelar det för roll egentligen? Pojken är ju hur som helst död. Den 7-åriga pojken är ju alltid någons pojke och mannen i häktet är ju alltid någons vän.

Ibland drunknar man lite när man ser att världen är så brusten. Ibland går en bit i hjärtat sönder när jag ser att det är vanliga människor bakom dessa tidningsrubriker. Människor som ibland just jag vet vilka det är. De får ett ansikte, de blir en person och får ett leende. Något som känns så fruktansvärt, obegripligt och avlägset kommer plötsligt inpå skinnet.

Ibland blir jag rädd. Hur kan jag skydda mig själv? Hur kan jag skydda min familj?
När ska vi drabbas utav all ondska som omger oss?

Varje dag möter jag människor som är brustna. De har sjukdomar, de har varit med om hemska olyckor. Varje dag ser man människor som är fattiga, som har missbruksproblem, som saknar vänner, som är mobbade, som inte kan få barn, som står mitt uppe i en skilsmässa, människor som vill ta sitt liv. Ibland inser man inte vad man såg. Ibland förstår man först i efterhand att vi alla bär på vårt eget.


Jag kan inte förstå hur sånt här kan hända.
Lika lite som jag kan förstå smärtan, sorgen och tyngden som vår värld gemensamt bär.
Jag kan inte se gränsen för hur mörkt mörkret kan bli eller hur ljust ljuset är.

Men jag förstår mer och mer, att vår värld behöver Gud.


Your hands Reached into the depths of darkness
Your arms Pulled me to the light above
Your voice Spoke the word that broke my heart

Your eyes Burn with holy passion, fire, and love
You lead Me beside the quiet waters
You walk In the shadows of death's darkened door

You make Tables right before my enemies
You take oil and then you pour it over me

The Lord is my Shepherd I will fear no evil
You are my Shepherd I will fear no evil
Surely goodness and mercy cover me

All the days of my life they cover me
Surely I'm going to dwell in the house of the Lord
Forever and ever and ever more

/Psaml 23, Jason Upton

2011-06-05 .. liten uppdatering!

Det är svårt att hinna med bloggandet just nu. Dagarna är fulla utav jobb, aktiviteter och umgänge!

Jag vill bara berätta att Lenny är återfunnen!
Vi har firat bröllopsdag och i samband med detta paddlat kanot i sävarån. (Så mysigt!)
Kristoffer hade ordnat med denna superöveraskning och gjorde kvällen till något roligare än middag och bio som jag grunnat på. Idag åker jag till Vännäs för att sluta upp med Lena. Därefter åker vi till hennes barndoms hem och vidare mot Husbonliden i morgon och årets Lappis!

Innan dess ska jag hinna packa klart, diska undan, besöka en djurbutik och gå på ett läkarbesök.
Svish, svish. Jag gillar när livet fläktar mig i ansiktet!



Ha det fint där ute gott folk & trogna läsare!

Försöker i alla fall.
Hoppar på hojjen och beger mig ut i regnet för att sätta upp några fler affischer (som ser ut som skit eftersom bläcket börjar vara slut) för att sedan fara på jobbet som känns omotiverat och avlägset. Men jag gör det i rosa tröja och örhängen som ett statement till mig själv.

"Det är en helt vanlig fredag, det löser sig och du har varit med om värre."