Jag är en människa fylld utav åsikter, lätt för att tycka och tänka. En sådan person har jag alltid varit.
Dessa åsikter och tankar stöter ibland på en vägg, när åsikterna inte längre är så solklara och blicken blir lite dimmig. Riktningen är inte lika lätt att staka ut, vägen blir lite diffus & horisonten inte fullt lika skarp.
När det inte är så lätt att säga vad som är rätt och fel, vem som är dum och vem som är snäll. Vad som är sant och vad som är falskt.
Den unga, rebelliska tonåringen Emelie verkar på så sätt vara borta för alltid.
Hon försvann i samma stund som jag upptäckte
"gråskalan". Visst saknar jag henne ibland. Hon kunde ställa till med många spännande diskussioner och levde ett ganska omtumlande liv när hon svängde sig mellan rätt och fel och försökte hitta sin väg genom livet. Hon gjorde också många gånger livet ganska enkelt, hon satt ju själv inne på svaren och gick rakryggad fram mot sitt mål (om än med lite dimpar).
Hon trodde på 100% jämställdhet där man fördelar alla sysslor lika i hemmet (varannan-disk-och-tankning-principen). Hon trodde att man inte längre var kristen om man druckit en öl (eller precis tvärtom en annan gång). Hon visste precis hur hon skulle uppfostra sina barn, hur hon skulle spara sina pengar, vad hon tyckte bra om och vad hon tyckte mindre om.
Hon var skarp.
Mitt vuxna jag är nog på många sätt mycket kluvnare, mer förvirrad. Jag har insett att människor inte så lätt kan placeras i fack, att det som passar en gång kanske inte passar nästa. Jag har insett att jämställdhet kanske är att prata med varandra & vara villig att försöka sitt bästa. Det kanske handlar om att vara beredd på att göra alla sysslor och inte egentligen själva fördelningen? Eller så har jag helt enkelt blivit fegare ... Hur som helst har jag insett att genus här hemma har en baksida när jag tvingas skruva ihop skrivbordsstolen själv (suck!).
Trotts det tror jag ändå jag gillar nya Emelie lite bättre, trotts förvirring är hon tryggare. Hon tillåter sig att fundera själv, hon köper inte billiga sanningar och hon har ödmjukar sitt hjärta lite mer för varje dag.
Hon har insett att det inte handlar om prestation att vara kristen utan om att just jag är välkommen in i Guds kärleksfulla famn precis som jag är.
Idag läste jag i
VK att
"Stridsvagn utsatt för skadegörelse" på I20-området, gamla regementet och området till min gamla gymnasieskola. Jag kan faktiskt inte bestämma mig! Är det bara menlösa tonårstramserier? Eller en härlig, äkta kamp? Ett lyft för en ful stridsvagn? Ren skadegörelse av en klenod?
Sen fylls hjärnkontoret av ännu svårare frågor och strular till det rejält. Är försvaret alltid dåligt? Skapar det inte också trygghet? Fördomarna leder tankarna till tonåringar i trasiga basketskor, militanta aktivister, tovigt hår och palestinasjalar. Jag tänker på kämpande militärer som räddar liv, pappas stolthet i rösten när han pratar om tiden i lumpen och min svägerska som räddade liv i Kosovo. Jag tänker på vardagen och trötta elever som ledsnat, jag tänker på en stad som prioriterar helt fel och jag tänker att någonstans mitt i allt detta är livet inte så enkelt och skarpt.
Rosa är ju ganska piffigt ändå.
.jpg)
