våren är här!

Nu sitter jag här igen och bloggar i tenta-tider. Då finns det alltid anledning att göra annat!

En sådan här dag är det extra svårt att finna motivationen till att sitta vid datorn.
Solen skiner, det droppar från taket och en sval vind blåser in i vardagsrummet.
Åh! Jag vill ut! Iväg! Jag vill cykla, äta glass och prata med en vän.

Kanske snart..

Kanon eller Kalkon?

 

Kanon 

*Förkylningen har gett mycket tid för

- vila, eftertanke och tid med Kristoffer

*Jag sprutar ideér, låtar och planer som aldrig förr

*Projektet Du är Queen 

*Lovsångshelgen som kommer

*Semla, minglass, skorpor och annat jag frossat i

*Mobiltelefonen - min kontakt med omvärlden

Kalkon

* 9 dagars förkylning.. som resulterat i

- jag har sett ut som en lurk i lika många dagar

-lägenheten ser oftast (när inte Kristoffer gör nått) ut som en krigszon

-jag har inte orkat plugga --> jag kommer kugga på tentan

-jag har fått ställa in diverse saker som att umgås, repa, läkartider och möten

Favorithörnet

Vårat vardagsrum har länge varit ett problem. Jag kanske besvärats något mer än Kristoffer, men han har inte heller varit nöjd. Vi har liksom aldrig fått till det, den ena komplicerade lösningen efter den andra har liksom bara fört oss åt fel håll. Det här hörnet har varit det som jag ansett varit sämst. Igår hände det plötsligt. Vi såg en tokmönstrad gardin, som vi båda tyckte om och som faktiskt också passade övriga inredningen. Vi funderade länge på om vi vågade, det kunde ju komma att kännas hysteriskt och oroligt (ja, efter alla dessa turer har vi blivit lite fega). När vi kom hem kände vi båda som i reklamen "plötsligt händer det". Nu sitter jag här och njuter av utsikten. Favorithörnet mitt. 

Det bevisar för mig att man faktiskt kan lyckas, ibland tar det bara lite tid. Ett hörn som trilskas och bevärar en kan komma att bli ett favorithörn. Det bevisar också vilket bra team jag och Kristoffer faktiskt är. Tvivlade jag någonsin är det som bortblåst idag. Älskade du, alla hjärtans är för futtigt för ett äktenskap. Det kan vara en måndag som är minst lika bra (jag börjar förstå det nu), och i morgon är jag din med.

Med det sagt, du är ändå värd alla chocklad-hjärtan i världen, stoppade nallar och kort som kan spela I will always love you. Men hjärtat, vi har ju ett helt liv att portionera ut allt på. Vi behöver inte ha panik.

En utbildning som berör

Det är något speciellt med psykiatriska sjukdomar.
Människor som mår dåligt i själen. Människor som  utav olika anledningar "tappar kontrollen" över sitt eget känsloliv, sin ork, sina tankar.. Dessa människor finns mer eller mindre nära oss alla. Det syns inte vilka dom är för att sjukdomen är dold. Det är inte heller något som vi svenskar gärna pratar om, trotts att det är så vanligt.

Det klingar liksom illa med "Psykoser, Depression, Självskadebeteende". Det för tankarna till en massa obehagliga föreställningar som ingen vill tänka. Därför är det lika bra att blunda.

Psykisk ohälsa är den största folksjukdomen i Sverige. I det begreppet ingår ett brett spann utav symtom och diagnoser. Inte ens cancer är lika vanligt. För cancer finns del galor, inslamlingar och reklam. Med all rätt! Jag tänker bara på alla som är direkt eller indirekt berörda utav psykisk ohälsa. Wouush, det är många det! Men vars håller dom hus? Inte på galor eller i reklam i alla fall..

Jag vet. Jag borde fokusera på symtom, behandling och lagar för att klara tentan. Inte fundera på existentiella frågor, samhället och livets stora frågor. Mycket ostrategisk planering utav dyrbar tid! Men det är något speciellt med psykisk ohälsa. Det är därför den här kursen är så väldigt jobbig och jag bara längtar tills den ska ta slut. Inte för att jag inte berörs, inte för att jag inte kan relatera, inte för att att jag inte förstår hur viktigt det är. Utan just därför. Jag imponeras en sådan här gång ännu mer utav de människor som väljer att ägna sitt yrkesliv åt just den här kategorin människor.

Nej, nu ska jag verkligen fokusera på lagar, symtom och behandling. Måste.vara.mera.avtrubbad.

Varför inte?

 ..knallgul magtröja & stickad långkjol?

Lite sommar och lite vinter.

Ibland vet man liksom inte vad man vill,

men det hör kanske ändå hemma i normal-spannet.

Och nu är det ju snart vår också

det är väl precis där man har magtröja och stickat.

När annars liksom.

Trist.

Håll i er, för nu kommer en reflektion.
Den blir inte så konkret för jag vill inte gå in på bakgrunden allt för mycket..

Men bemötande är verkligen a och o i vården.
Jag inser det nu, mer än någonsin. För det ska erkännas; jag har gäspat både en och annan gång när olika etik och moral-diskussioner förts på skolan och tänkt - Jag fattar galoppen nu!

Idag hade jag anledning att vara patient. Ett önskemål från min sida upplevdes troligtvis som krav för vårdgivaren på andra sidan. Jag blev den besvärliga patienten och vips var mina åsikter inte speciellt mycket värda. (kanske inte ens Jag som person?). Det var i alla fall så som jag upplevde situationen. Där satt jag hålögd med hakan nere vid knäna och funderade (lätt chockad) på hur det gick till. Varför blev jag tilltalad på det här sättet? Hur lyckades människan med några få ord tillintetgöra mig fullständigt?

Den dag jag själv blir sjuksköterska kommer jag, tyvärr, säkert reagera på samma sätt någon gång. "Ånej, vad vill hon nu". Jag kommer normalisera saker som pågår på min avdelning och snäsa av en och annan patient. Jag kommer vara dålig på att lyssna och ha förutfattade åsikter. Jag kommer lägga värderingar i orden patienterna säger, som kanske ibland inte finns där. Jag kommer döma dom efter kläder, ålder och utseende och tillskriva olika förväntningar på dem utifrån detta.

Jag hoppas dock innerligt att det ska dröja. Kanske förhalade jag det hela lite extra genom att vara med om att bli bemött så som jag blev idag... För då finns det i alla fall hopp om att jag blir en bättre sjuksköterska utav detta! För som patient börjar jag tappa modet.

Inget för den bildsugne.

Jag lovade mig själv att inte skriva när jag inte har något vettigt att säga.
Här sitter jag nu ändå och gör precis tvärtom. Visst är det tokigt, när tanken och förnuftet flyr och något annat tar vid. 


Men jag vill bara säga att jag sitter här och upplever något fint. Inget speciellt egentligen och ändå massor. Jag bara sitter och njuter vid tanken av en ledig måndag. Jag gläds när jag tänker tillbaka på fredagskvällen tillsammans med fina vännerna och lördagen på antikbutik. Tankarna spolar fram till söndagen, Gudstjänsten och den enorma glädje jag känner i Gud nu. Vilken sinnesro det ger att våga lite på att någon annan bär en! Tanken bär mig till ett kök. Vi sitter runt ett bord och äter palt med en familj full av liv. Vår familj. Jag skrattar till vid tanken på glädjen att få lägga pärlplattor med några fina pojkar en kväll för att nästa dag susa fram i snön med några andra favoritbarn. Vilken total lyx.


Jag har letat efter kakeldekor på internet för att göra om i badrummet, men känner inte någon brådska. I stället tänker jag koka en kopp te och ta fram några skorpor. Min man sitter i soffan och spelar på sin nya gitarr. Stilhet, trygghet, glädje och alla andra ord som på nått sätt kan beskriva. Fast. Jag vill mest säga - mer än såhär behöver man inte.


Lycka är att slippa söndagsångest.

Vansinnet håller i sig..

Om jag va "GArlen" (här märks min härkomst väl) då, så vad är jag inte nu.
När jag gör det igen.

Freedom

Jag kommer ut.

Sånt här kan man också göra om man smiter tentaplugg.
Jag tror nästan jag blivit galen som lägger upp detta.
Den stora dagen då jag skulle spela en av mina låtar inför folk tänkte jag inte skulle ske såhär.
Det skulle vara lite mer övat, lite mer organiserat och något mer genomtänkt.
Det finns mycket att be om ursäkt för, mycket jag kan kosta på mig att skämmas för.
Men nu tutar vi och kör, utan omtagningar eller bra ljud. Men fullt utav risigt pianospel, kärlek och glädje!

För kan min 13-åriga lillasyster, så kan jag.
Fy tusan vad imponerad jag är dig Gry!

Och låten, den är till Kristoffer.
My firm love.

Sometimes I tangle myself up in life

Jag försöker idag (tänkte berätta exakt vad, men det blev orimligt långt)  massor.
Typiska söndagsgrejer som måste hinnas med innan måndagen.
Ibland hopar sig söndagsgrejer på hög och blir till ett bamseberg att bestiga. Jag menar, det är liksom bara vanliga söndagsgrejer (ja typ som att handla, städa, plugga och byta i kattlådan), men ibland blir även det för många saker att hinna just på EN söndag.
Konstigt, det är ju liksom bara livet. Men nu för tiden är det så tidskrävande att leva. Hur kunde vi låta det bli så egentligen?

En liten Lenny försöker..nått.

Till er som läser, vill jag säga att.

Mitt bloggande har nästan mött en säker död. Igen.

Det började med att jag begav mig till Stockholm för att göra praktik.
Där fylldes dagarna utav just praktik, friskis & svettis, pyssel, umgänge, kreativ inspiration och ja, hemlängtan. Väl hemma överdoserade jag jul i fyra dagar samtidigt som jag försöker färdigställa massor med skolarbeten. Suck och stön, men det gick! Hipp hipp hurra och allt det däringa!
Efter det slänger jag ner kläder i en väska igen och beger mig mot Lanzarote. Denna gång har jag tack och lov resesällskap i form av världens bästa man (distans i fyra veckor var enligt mig enough).

Efter att vi kommit hem (vid nyår) rullar livet på i en väldans fart! Vi ska umgås med vänner och familj, sorterar i förråd, Kristoffer jobbar (och sträcker ryggen), vi tittar på hockey och möter både vinster och förluster, jag stoppar laxerande olja i håret (ja, jag föll offer för den trenden), handlar kläder på rea, tentapluggar, borstar och rakar katt-rackarn som tovar i hop fullständigt. Utöver detta njuter jag av snön för att i nästa sekund förbanna dess blotta existens. Jag gråter en smula, oroar mig över en del saker och sörjer några andra. Många gånger skrattar jag hejdlöst (som när jag får se min älskade man försöka stretcha.. Eller när jag idag umgås med min lillasyster eller när systerdottern ska vika tvätt i tvättstugan.) Andra gånger känner jag mig bara lyckligt fridfull och nöjd över tillvaron (som när jag repar med bandet, rensar i förrådet, kryper ner i min egna säng eller tittar på ett avsnitt weeds), för att en tredje gång bara längta efter allt som komma skall. Några gånger har jag knockats utav total tacksamhet (som i Guds närvaro eller när man inser lyckan i att vara frisk).. Med andra ord, ett ganska vanligt liv.

Mitt i livet försvinner bloggen ganska lätt. För mig är det viktigare att bara leva än att bevisa att jag lever. Det kan också vara svårt att hitta motivationen till att skriva om just "ett ganska vanligt liv". Jag har varit dålig på att ta nya foton och jag tycker layouten på själva bloggen är apatrist men ids inte göra nått åt saken.

Men så kommer de, de kvällar då bloggen gör ett sista dödsryck. Det kommer stunder när jag plötsligt vill skriva om mitt ganska vanliga liv. Just för att ibland inser jag, att mitt ganska vanliga liv, är ett ganska fantastiskt liv. Inte alltid ett perfekt, lyckligt eller inspirerande-snyggt-på-kort-passar-i-blogg-liv. Men mitt liv - är ett liv fullt utav liv. Ett liv jag är stolt över att leva, lycklig att äga och ibland kan tänka mig att skryta, sörja eller förundras över tillsammans med en publik. Och kanske, kanske, behövs en blogg med på tok för mycket text, för lite bilder och ful lay-out. En blogg med för få uppdateringar och massa känslostormar. En blogg med lite kort på mat, rutiga kjolar, friska blommor och lockat hår. För om inte annat försöker jag vara äkta i alla fall.

Nu ska jag krypa ner i sängen och sova med ett halvt öga öppet, som alltid då Kristoffer inte ligger bredvid.

Jag avrundar med att vända röven till! :)