Till er som läser, vill jag säga att.

Mitt bloggande har nästan mött en säker död. Igen.

Det började med att jag begav mig till Stockholm för att göra praktik.
Där fylldes dagarna utav just praktik, friskis & svettis, pyssel, umgänge, kreativ inspiration och ja, hemlängtan. Väl hemma överdoserade jag jul i fyra dagar samtidigt som jag försöker färdigställa massor med skolarbeten. Suck och stön, men det gick! Hipp hipp hurra och allt det däringa!
Efter det slänger jag ner kläder i en väska igen och beger mig mot Lanzarote. Denna gång har jag tack och lov resesällskap i form av världens bästa man (distans i fyra veckor var enligt mig enough).

Efter att vi kommit hem (vid nyår) rullar livet på i en väldans fart! Vi ska umgås med vänner och familj, sorterar i förråd, Kristoffer jobbar (och sträcker ryggen), vi tittar på hockey och möter både vinster och förluster, jag stoppar laxerande olja i håret (ja, jag föll offer för den trenden), handlar kläder på rea, tentapluggar, borstar och rakar katt-rackarn som tovar i hop fullständigt. Utöver detta njuter jag av snön för att i nästa sekund förbanna dess blotta existens. Jag gråter en smula, oroar mig över en del saker och sörjer några andra. Många gånger skrattar jag hejdlöst (som när jag får se min älskade man försöka stretcha.. Eller när jag idag umgås med min lillasyster eller när systerdottern ska vika tvätt i tvättstugan.) Andra gånger känner jag mig bara lyckligt fridfull och nöjd över tillvaron (som när jag repar med bandet, rensar i förrådet, kryper ner i min egna säng eller tittar på ett avsnitt weeds), för att en tredje gång bara längta efter allt som komma skall. Några gånger har jag knockats utav total tacksamhet (som i Guds närvaro eller när man inser lyckan i att vara frisk).. Med andra ord, ett ganska vanligt liv.

Mitt i livet försvinner bloggen ganska lätt. För mig är det viktigare att bara leva än att bevisa att jag lever. Det kan också vara svårt att hitta motivationen till att skriva om just "ett ganska vanligt liv". Jag har varit dålig på att ta nya foton och jag tycker layouten på själva bloggen är apatrist men ids inte göra nått åt saken.

Men så kommer de, de kvällar då bloggen gör ett sista dödsryck. Det kommer stunder när jag plötsligt vill skriva om mitt ganska vanliga liv. Just för att ibland inser jag, att mitt ganska vanliga liv, är ett ganska fantastiskt liv. Inte alltid ett perfekt, lyckligt eller inspirerande-snyggt-på-kort-passar-i-blogg-liv. Men mitt liv - är ett liv fullt utav liv. Ett liv jag är stolt över att leva, lycklig att äga och ibland kan tänka mig att skryta, sörja eller förundras över tillsammans med en publik. Och kanske, kanske, behövs en blogg med på tok för mycket text, för lite bilder och ful lay-out. En blogg med för få uppdateringar och massa känslostormar. En blogg med lite kort på mat, rutiga kjolar, friska blommor och lockat hår. För om inte annat försöker jag vara äkta i alla fall.

Nu ska jag krypa ner i sängen och sova med ett halvt öga öppet, som alltid då Kristoffer inte ligger bredvid.

Jag avrundar med att vända röven till! :)