nu så.

Det är svårt att vara förälskad jämt

Det är därför som jag förälskar mig i oss, igen och igen och igen.

De bästa jag ord jag sagt till dig är hej, ja och förlåt.
...Sen så skadar det ju inte att påminna sig om att dessa vackra två är vi.


Snart kommer Kristoffer hem,
vi ska äta ute och om min rygg tillåter gå på bio.
Jag längtar efter honom lite extra varje fredag,
det har liksom blivit lite våran kväll
och efter sex år får man väl börja ha lite vanor,
det är faktiskt ganska fint.

Fredag

Någon sa till mig att vår bästa tid är nu
Var det kanske du?

Ibland bestämmer jag mig för att skratta
och vips så spritter det till i hela kroppen.
Jag ser värmen i husen genom dimmans ridå.
Dina armar när smärtan bultar på.
Jag ser klockan ticka, en morgondag närma sig,
jag ser möjligheter, oändliga möjligheter.

Följ med mig, nu lyfter vi
om vi vill förstås.

Myntets två sidor

Till i motsats från i går vill jag inte gnälla.
När jag cyklade över tegsbron på väg hem höll jag på att vilja jubla av lycka!
Solnedgången och stadens lampor möttes, precis som min blick mötte okända människors ögon.
Vi såg alla vad fin vår värld var och för en stund kändes inget omöjligt.
Jag kände kraft i mina ben, vind i mitt hår och en tacksamhet så stor, så stor.

Vill jag känna efter ordentligt fick jag ont i ryggen efter trampandet och vinden förstörde min frisyr.
Men vem bryr sig efter en sådan cykeltur.

hej från en tjej

Det är apa-trist att behöva läsa en blogg som bara innehåller gnäll.
Men det är alltid då jag behöver skriva ur mig. EGENTLIGEN VILL JAG SKRIVA HELA INLÄGGET MED STORA BOKSTÄVER FÖR ATT DET ÄR SÅ OTROLIGT VIKTIGT DET JAG HAR ATT SÄGA!!

Fast, jag skippar det, blir hemskt tröttsamt att läsa.
Fast gnälla ska jag, det lovar jag er, dyrt och heligt! Nu ska ni få se på gnäll!
Nu undrar ni kanske vad dagens fasa är?!
Jo, sjukgymnaster som lovar ut tider kors och tvärs som om det fanns lika mycket som hundbajs på Bölesholmarna. Kan man inte tänka sig att kika i sin kalender innan man gör detta?
Här sitter jag nu, hemma från praktiken, för att vara tillgänglig för en akuttid som inte finns.

Kvinnan i telefon var i alla fall hemskt trevlig, det var plåster på såren, när hon gav mig dommen.
Likadant frasen "vi är alla människor" som rullar runt i huvudet. En liten stund då och då tänker jag att det kanske var någon som behövde tiden bättre som fick den..
Ungefär där hamnar jag på plus-minus-noll, lite blaha blaha-läge.

Ska se ett avsnitt Pan Am, dricka lite té och sedan göra nytta genom att skriva något av de 5000 orden som ska skrivas inom de kommande 2 veckorna (enl min egen plan). Äh, detta kanske kan bli en ganska bra dag trotts allt. Vila ryggen behövde jag ju i alla fall..

mensepåtusan, det lättade. Tror ni inte egentligen vi skulle behöva säga mer vad vi tycker och tänker? Nu vill jag bara ut på stan och skräna med facklor och banderoller "MERA GNÄLL ÅT FOLKET". Fast nu sätter ju min onda rygg och sjukgymnasternas icke-tid att ta itu med detta stop för det upptåget också..

Hoppas era måndagar blir fantastiska, eller att ni kan göra dem till det!
puss hej!

Inspirerande!

Om någon missat dessa begåvade tjejer...Wow säger jag bara!

Så

Paj, Pajast Pajas.

Det var länge sedan min mage bråkade så mycket som nu.
Saker som inte fungerat:
1. Förnekelse
Saker som fungerat tillfälligt:
2. serier
Saker som fungerat långsiktigt
3. ?

man lär så länge man lever!

I natt fick jag lära mig något

- koka aldrig ägg på fyllan!

Denna kunskap fick också min granne som fick besök utav en hel drös brandmän.

Jag fick genom detta också lära mig något annat
- man behöver inte vara död eller i koma för att man inte hör brandalarmet, telefonen, knackningar på fönstret, dörrklockan, rop i brevinkastet och en dörr som bankas lös.
Det kan vara så att man bara vilar ögonen lite.. (:
Kan vara en bra kunskap som ssk. 

God natt partyprissar & andra nissar

Ikväll hade jag planerat in hemma-mys ensam. Första gången på flera månader.

Jag har sett fram emot det hela dagen och när vi kom hem från övik åkte vi direkt till en affär så jag kunde bunkra upp med lördagsgodis. När jag kom hem så tände jag ljus och slängde mig i soffan.

Nu knappt två timmar senare är jag trött som en klubbad säl.

Detta blir därför en kväll olik de flesta andra. Nu, 22.05 en lördagkväll, ska jag gå i säng.

Å det känns så sjukt skönt!

(ska drömma om Modos vinst, minnet av solen som glittrar på havet, min man och om att bli en flygvärdinna som de i Pan Am..)

(parentes nr 2, mina grannar är ju helt fabulösa på att leva om!  Det låter som att de håller på att bygga om! Tur att jag är så glad och lycklig att jag kan unna dem det ikväll)

Hur man bakar en lyckokaka

Ibland ska man bara inte tänka så mycket utan bara göra!

Då tar man och hoppar in i bilen och plockar upp en Vickan och kör till en Lena och umgås.
Prata till sent, köra hem i mörkret och sedan krypa ner bredvid en varm prins.

Tar sovmorgon, frukost i soffan och små-pluggar lite sånt man tycker är spännande.

Där efter tar man itu med att ringa samtal och fixa saker som hängt över en

och små-påtar och små-pillar lite i sitt hem för att man längtar efter helg.

Sedan är det lagomt att avbrytas lite i sin kuckilurande för att åka på en utflykt i solen och

efter det drar man på musikquiz, umgås med vänner och världens bästa man.
På det hela taget njuter man av solen och ledigheten och allt som är gott.

Å vips så kändes livet som en dans på rosor.
Receptet på framgång.

ibland är det inte lätt

Just nu vill jag bara skriva ett sånt där blogg-inlägg där man verkligen säger vad man känner.

Fast det blir för utelämnade..

Äh, ska sanningen fram vet jag nog faktiskt inte riktigt vad jag vill ha sagt heller.

Visste jag det vore nog saker enklare. Tänk om jag verkligen kunde sammanfatta allt, hitta ett bra svar och säga vad som är höna och vad som är ägg.

Ibland känns livet bara som en fet omelett som jag inte vet vad jag ska göra av.

Och ont i magen har jag också. Om jag kunde slippa det kanske jag kunde tänka lite klarare.

Eller så har jag något fel på hjärnan också, utöver magen alltså. Eller så är problemet alla andra människor. Nåväl, nått är det i alla fall. Eller inte alls, det är också en möjlighet.

Tar kontroll över lättjan!

Nu försöker jag mota olle i grind.

Efter tio min utav grötätande framför datorn börjar en bekant känsla utav "det här kändes ganska bekvämt" smyga sig på.. 

"Tänk om jag kunde vara hemma, ta en promenad, se en serie, kanske pyssla något".

Nej, nix, förbjudet! Fullständigt förbjudet är ett sådant tänk!

Jag har med viljans kraft bestämt att den här kursen ska bli ett riktigt uppsving, jag ska anteckna lite bättre, läsa lite mer och därtill fördjupa mig lite inför praktiken. 

 

Jag har faktiskt både "morot och straff" att tänka på när jag tar mig an studierna. Straffet blir ju att behöva skämma ögonen ur sig ute på praktikplatsen och

 moroten blir den efterlängtade utlandsresan i jul.

På vilja tar jag mig långt.. detta ska gå!

Dagens bilder kom alla fram när jag googlade "mota olle i grind".

Jag tar var och en på största allvar, kanske kan det vara nycklar till motivation och framgång!

Vi vill säga Tack..

Jag tror jag behöver öva mig i tacksamhet.
Ibland är det svårt, men så andra dagar sköljer det liksom över en.
Som idag när jag vaknade och solen sken in på min lilla familj.
När jag därefter går på gudtjänst med just temat "tacksamhet" blir det inte direkt svårare..

Jag är tacksam för min katt..
Men också för mina mindre håriga vänner, som alltid finns där.

Jag är tacksam för min man och allt det vi har tillsammans.
Musiken i vårt hem och alla gemensamma intressen.
Jag är också tacksam för allt som vi har och ska få lära oss av varandra.

Jag är också tacksam för mig,
för min kreativitet - för att jag kan göra fjäderörhängen och skriva musik.
Jag är tacksam för att jag är frisk och för jag har hela livet framför mig.


Jag är också tacksam för den fina bonusfamiljen jag gift in mig i,
Den som jag snart ska åka och äta middag tillsammans med.

Lägg där till att jag är tacksam för mitt hem, och lär bli än mer efter att det mött dammsugarn!
- så nu pass opp dammråttor!

ibland kan jag bara älska att vara klädd helt i svart.
Det går inte riktigt att se på bilden men det är lite olika strukturer på textilerna,

och ofta tycker jag det räcker.

Skorna är mina nya älsklingar, som jag sökt för att finna ett par jag kan trivas i!

Dessa köptes på Din sko i eftermiddag och lyckan var gjord.

..Och naglarna, dom är orange, en härlig liten färgklick mitt i allt svart!

kameran älskar mig...

... tyvärr verkar så inte vara fallet.
Av 25 bilder var bara en skarp

 och där är det nog tänderna som agerat blixt för dom finns det många av..

Nåväl, här är jag i alla fall, med lugg, tänder och allt.
(vår lägenhet bjuder därtill på tofflor, kattleksaker & en handduk på tork.
Varför är glamouren så tragiskt avlägen i just min blogg!?)

Blogghysteri

I morse såg jag ut så där.
Nu funderar jag.
Kan inte bestämma mig för om jag ska sluta
eller lägga mig i badet och fortsätta..
hm ska kolla blocket efter en fåtölj först.

..åk med en gång vettja!

Ibland undrar jag om man kan få pris för bra fantasi?!

Min är nämligen helt fabulöst brutal i bland. Jag upptäcker mig segla i väg 

likt doktor dorian på magiska äventyr..

Om ni bara visste hur spännande det kan vara inne i mitt huvud! Ja, ibland riktigt otäckt. Det har hänt både en och annan gång att jag skrämt upp mig själv. I morse exempelvis, när min långa och innehållsrika fantasi slutade med att jag funderade på hur man skulle klä ett barn som såg ut som en potatis...

Jag googla på saken och självklart fick jag ett svar. Google kan man alltid lita på.

Snusk och lugg, lugg-snusk?

I övermorgon skaffar jag lugg.
För övrigt vill jag säga att jag lagt märket till en ny trend.
Det är en musik-text-trend.

Snusk, grovhet och lite skämskudde är tydligen det som gäller nu. Med blandad förtjusning lyssnar jag lite i smyg likt en krukidian till tant som gluttar på nakna grannar. För vissa har lyckats bättre än andra.. vilka låter jag vara osagt.




Caotico & Tove Styrke, brains out



Lloyd, Dedication to my ex



Norlie & KKV- När jag går ner



Och så sommarens klassiker... Eric Amarillo, Om sanningen ska fram



Jag vet inte.. men sådär superkaxigt och chockerande är det ju i alla fall inte längre om det är det som ska sälja. Vad säger ni? Är det kul eller bara för mycket?

Hemma hos dig är där jag hör hemma

Jag skulle ha kunnat skriva den själv med några små justeringar

nu blommar löken!

Idag upptäckte jag att det blommar i mitt hem,

då förstod jag att 

ibland behövs det torka för att det ska finnas liv.

Måndag i ångestens frånvaro

    

 Mitt i alla fragment finns säkert en kärna av vad som är jag.

Men vem vet, inte du, inte jag.

Där bland osäkerhet och bekräftelsebehov. Bland skrapsår, tårar och blod.

Mitt i skrattet och genom kletig maskara och fumlande händer.

I upptog och påhitt, i stilla vila. I grusiga tankar och sunt förnuft.

I mognad och omsorg och liten brustenhet.

 Där bland alla försök att Vara något.

- där såg jag dig, och dig och dig. Alla såg så fina ut och jag var en blek skrutt.
Å jag vill vara en regnbåge!
och mitt i kaoset, mitt i regnet fanns det redan där

- Ja som en stor fet tårta, eller en lök kanske. Lager på lager utan nått

som alltihop är jag. "Hon som letade och fann allt där hemma."

Nå. För den dum-blinde eller stum-synte eller för den som helt enkelt lider av allergi mot det subtila,

kan jag tala om att:
jag ska skriva tenta, äta risifrutti och vänta tills Kristoffer kommer hem.
Jag ska hasa runt i tjocksockar och titta ut genom fönstret med jämna mellanrum.

Hund a Girls best friend

En klok tjej som förutom att leta bra pinkställen hjälper mig räta ut lite frågetecken.

Det behövs för sällan har Jag väl haft så mycket tankar och frågor som nu.

2011-09-27 Å så kom livet

Ibland går livet i oväntade riktningar. Det kan ibland vara svårt att acceptera. Det som är ännu svårare är att acceptera att; för att det ska finnas liv måste det finnas näring. Det måste också finnas tålamod och ro - vissa saker måste få ta tid. Livet ser inte alltid ut som man tänkt sig, ibland går saker för sakta och ibland hamnar man bara lite tokigt. Miss-beräkningar bör man räkna med.


Jag vill fixa allting och göra det riktigt bra. Det är därför ganska svårt för mig att förstå saker som halsont som besöker mig idag. Det kommer och bromsar upp och får livet i fel riktning. Den här gången gav halsontet mig dock en stor insikt. 
-Mitt liv måste förändras, det måste finnas utrymme och tålamod för halsont!
Det måste finnas utrymme för åter-hämtning och oväntade saker. Lite marginal helt enkelt.
Det funkar liksom inte med en oplanerad helg varje halvår. 


Här om dagen låg jag med kalender och miniräknare och försökte räkna ut hur mitt liv ska se ut.
Men hallå! Så här tre dagar senare vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Mitt liv måste vara mera liv och mindre matte hädanefter. Hur tusan jag ska lyckas med det här vet jag inte än.
Återkommer efter utvärdering.

2011-09-26

Hej kära läsare, här är jag!

Tänka sig! Jag lever och frodas trotts allt :)

Som mina få, men trogna läsare säkert lagt märket till har bloggandet nästan upphört.

Med jämna mellanrum loggar jag in, men lika snabbt ut igen.

Jag har drabbats av någon form utav skrivkramp som gör alla ämnen till "fel, fel, fel".

Det är inte så att jag inte längre klär mig, äter eller har ett liv. Det hamnar bara inte på webben.

Det finns en rad olika anledningar till skrivkrampen. Ett av dom är att (jag anser) alla bloggar om samma saker (dvs, kakan de bakat, kläderna de bär, hur vackert ex hösten är och sedan hur de målat sin byrå..) och som den uppstudsiga person jag är vill jag inte göra samma sak, lite sämre...Saken är ju bara att jag har precis samma intressen! Rackarns att man inte var myntsamlare eller nått..(detta påminner mig starkt om när jag vägrade köpa adidas-skorna-med-tre-ränder som alla bar i högstadiet bara för att så många hade dom. Jag var lika sugen på dom som alla andra men lät bli att köpa några skor för att jag ville vara unik!)..  Huvudanledningen är dock tidsbrist! Det händer mycket i mitt liv just nu, både sånt som syns och saker på insidan. Mycket aktiviteter och mycket tankar som snurrar. Jag är peppad på så mycket! Ja faktiskt allt utom skolan, vilket är en historia i sig...

en vanlig vecka

För att sänka ambitionsnivån ett uns så väljer jag nu att bara skriva nu och då om lösryckta ting. Att berätta allt som händer i mitt liv vore helt enkelt för tidkrävande, utelämnade och invecklat.

Jag hoppas detta löser skrivkrampen och ökar antal inlägg!

All kärlek/ E

att vara någons hjälte

Skönt att bara behöva vara sin egen hjälte.

Det är ovant men fantastiskt och livsviktigt.

Det är nämligen en omöjlighet att vara bäst på allt,

 räcka till för alla och vara på topp i alla sammanhang.

Jag börjar förstå det sakteligen, bit för bit, allt eftersom.

När jag ser grannens höstfina balkong och mina vissna blommor, 

ska jag sluta undra vad andra ska tycka.

När jag bjuder hem en vän och mattorna inte är dammsugade, 

när jag dansar mig svettig på ett dansgolv, eller sjunger i en kyrka.

Detsamma när andra mår dåligt och jag inte räcker till, när jag inte uppdaterar bloggen tillräckligt ofta, cyklar till affären i mjukisbyxor, tackar nej till en middagsinbjudan, avsäger mig relationer som bara slukar energi, släpper taget om de som inte vill räddas och vårdar det och dem som gör gott...

När jag tar ett medvetet kliv för att förändra mitt eget liv på allvar och gå vidare.

Då, då är jag den bästa hjälte jag kan vara.

Min egen.

Tisdag

Följande står på planeringen..

Idag:
- Diska, betala räkningar, köpa skosnören och skolgrejer block, handla
- Träffa fina svärmor, köpa tyg och klä om stolar och umgås, gärna också fika.
- Grillmiddag och gemenskap hos fina Miriam och Alfredo
Onsdag:
-Tvättid
-Träffa upp lillasyster
- Gärna en joggning
- ev, träffa Malin
Torsdag:
-Åka till Lövånger med Miriam, stanna till Fredag
Fredagkväll:
Hemmamys & packa inför..
Lördag:
-Gå isälvsleden i sällskap med Lena & Fredrik
hemma åter på söndag
Måndag: Börja skolan


INTE på planeringen..
-Förkylning

Åtgärder:
Peppar, honung, lime, te
Stänga alla fönster
Obligatorisk mjukisdress fram till 12 då jag klär mig ordentligt och låtsas att halsontet inte finns.
Så det så.

Chips och sånt.

Jag bara satt där och tänkte
- ...om ni bara kunde ana en bråkdel av allt som jag fått uppleva sedan jag var 15,
då kanske ni skulle kunna förstå, lite, lite mer
om vem jag är idag.

Sen tänkte jag;
-nåja, det funkar väl båda vägarna
och jag ids faktiskt inte bry mig om ert,
 så enkelt är det kanske.
Det är enklare att skoja om det som hände för en sisådär tio år sen.
Detta trotts att alla vill att det ska märkas att de faktiskt förändrats.
Undra om jag ska dra den där anekdoten om ballongdansen snart?

På en annan plats

Idag drar min fantasi i väg med mig.

Jag är i dåtiden för ett ögonblick och minns med värme.

Jag längtar efter saker jag hade då,

ett långt blont hår, äventyr i blicken och nyblanka ringar på fingrarna.

(den där kudden jag skymtar i bakgrunden på ett foto, hunden, koftan och fåtöljen, vars försvann allt?)
Jag tänker på allt som hänt, vattnet som runnit under broarna.
Snabbt spinner mina tankar iväg

och jag befinner mig i framtiden.

Detta med hjälp utav hemnet, denna fantastiska sida.

Jag ser hur jag och Kristoffer traskar in på banken, rädda, förväntansfulla

- vi ska ta lån för att köpa vårat älskade drömhus!

(Säkerligen ett renoveringsobjekt om jag känner mig själv)

Jag ser en barnvagn och leksaker, 

här måste bo ett barn. Vårat eget älskade barn.

Jag ser promenader i skogen med hunden, ett stilla liv på landet,

jag ser tapeter som slits ner och väggar som slås ut.

Jag ser Kristoffer stå och fiska, precis runt vår knut.

Livet är spännande på ett annat sätt än nu.

Jag ser också framför mig allt som ska hända däremellan.

Resor, examen och äventyret söderut.

Livet i en annan stad, slåss för en lägenhet, 

vandra på kullerstensgator, inte känna någon, kanske sakna alla, hålla ihop, hålla om,

falla tillsammans starka.

Just idag skenar tanken iväg och allt annat än nuet känns lockande.

Jag tänker, Varför uppskattade jag inte allt jag hade då?!

- Suck, kanske gjorde jag på samma vis som nu, när jag nu rusar bort lång i framtiden.

Verkligheten ropar på mig och jag knatar ut i köket,

diskar lite disk, torkar lite bord.

Jag tittar på diskberget och tänker på vår framtida diskmaskin.

Ja, ibland är det fint att få fantisera lite också.

Tänk, tänk, vilka äventyr som ligger framför oss.

Det finns så mycket att säga, sedan jag sa något sist.
Min vision för den här bloggen var att den skulle innehålla massa vardag, massor med uppdateringar som var långt bort ifrån skryt. Små korta texter, massvis med foton. Jag ville skriva om eländet med ett badkar som svämmar över, hur jag stylar den krympta tröjan så att jag ändå kan använda den, tipsa om en god kaka samtidigt som jag förfasar över stans infrastruktur. Det vill säga, ge en liten glimt av vem jag är och vad jag sysslar med.

På slutet har tiden inte funnits där för den typen av uppdateringar och i den omfattning jag önskat.

Men snart, snart, ska jag försöka ändra på det!

ett brev till mig

När man är som jag, som tänker på allt och Alla.

Är oron och vemodet sällan avlägset
Mitt i min glädjeyra drabbas jag av en sorg, som funnits där förut.
Den planterar sig genom kroppen och lägger sig i i bröstet på ett bekant ställe.
Ett ställe som gör att jag fortfarande kan andas, men inte helt slappna av.
Precis som mitt låga blodtryck vant sig vid att kompensera när jag ställer mig upp
har kroppen vant sig vid det här.
Den molande smärtan säger mig att


Bara för att man älskar behöver kärleken inte besvaras.
Bara för att jag vill alla väl, kan de sinsemellan såra varandra till smulor.
Jag kan inte hålla om alla på samma gång, eller laga allt med mina två händer.
Jag räcker inte till och vet ibland inte svaret på frågan, lösningen på gåtan.
Ibland läker tiden inte alla sår och ibland tycks det vara omöjligt att säga förlåt.
Då och då säger vi lätt förlåt, men är lika trasiga i alla fall.
- eller så får man en ny känga, när man väl ställt sig upp.
Faller ihop igen, försöker göra sig stark, klara sig själv - men kan inte komma vidare.
När vi vill förstå, göra bättre och lappa ihop gräver vi ibland bara större hål.
Ibland är det som borde vara helt, trasigt. 


Jag förstår att man kan älska och såra på samma gång.
Att man kan höra ihop men brytas isär.
Och att blod är tjockare än vatten gör det inte omöjligt att slita sönder.




Igen, vi behöver alla något större än oss själva.


Och du Emelie,
kom ihåg i mörkret lyser ett litet ljust starkt
att i morgon är en ny dag och att du bara kan sköta om dig själv
att det är okej att skratta även när andra gråter
och att dina armar inte kan omfamna en värld.

Tack för hjälpen med brillorna!

Dessvärre blev jag inte mycket klokare. 

Som tur är har jag en trevlig optiker som lät mig lägga undan två par!

Ikväll gick jag ut från neurokirurgen för sista gången denna sommar. Ja, allra troligast om jag inte slår huvudet eller nått ;) Det känns riktigt skönt men också lite tråkigt. Jag har trivts mycket bra även om det ibland varit så stressigt att maten velat vända uppåt igen. 

Ledigheten känns på så sätt väldigt välbehövd innan man ska ta itu med skolan igen.

Jag känner mig peppad på morgondagen och alla de tre lediga veckorna, jag känner att det ska bli roligt med studentliv och ytterligare praktik. Jag längtar till våran julresa och nästa sommar som jag förhoppningsvis spenderar i Stockholm. Jag är peppad på att duscha i morgon och få tvätten tvättad, på att träffa Miriam för lunch och på tapaskväll med Kristoffer. Jag är sugen på att gå ut och dansa och på att hinna sitta i kyrkbänken igen. Jag längtar efter mina nya bågar och ett par nya jeans, på att uppdatera bloggen och på att göra smycken, spela gitarr, skriva musik, sy kläder, måla möbler.. Jag vill träffa massa goda vänner och bara dega i sängen..

(ett försök att fånga ett typiskt emelie-il!)

Som ni hör är jag lyrisk, näst intill manisk, men låt mig hållas hörni.

Jag är faktiskt värd det.

Hjälp mig välja bågar!

Vad säger ni?

Ska jag ha par 1,2,3,4 eller inget utav dom?

Det trodde jag aldrig

..att jag skulle dra på mig ett par illasittande 90-tals jeans. Aldrig, aldrig, aldrig.
Dessa köpte jag till en sittning med filmtema. Jag var Thelma i filmen Thelma & Louise.
Idag är tvättkorgen överfull här hemma så när jag letade mysiga byxor var utbudet inte stort. Jag fick då syn på dessa långt in i garderoben och tänkte...

Inte ens när det började bli modernt. Inte ens då slog tanken mig. Platt röv och kameltå-varning. Njae tänkte jag, Då. Idag tänker jag - Fy så skönt att slippa försöka sig på att se sexig ut i ett par alldeles för tighta jeans som i stället har svamp-varning.

Jag tror jag kommer använda dom igen. Trotts platt röv och allt.

Förlåt

Plötsligt spricker bubblan och allt rinner över.
Irritationen som byggts upp under lång tid når sin kulmen, droppen i bägaren och allt det där.
Det sker sakta, allt eftersom i små etapper. Jag kommer på mig med att snäsa ifrån, tala bakom ryggen och säga ifrån på skarpen! Människa du driver mig till vansinne!

Någon säger att det bara är mänskligt en annan att "man måste få ventilera", den tredje "vi känner alla likadant!".

Jag kan inte hjälpa det. Orken är slut och tålamodet är borta.

Empatin och sympatin är som bortblåst. Jag ser mig själv bli någon jag inte vill vara. Jag åker på en resa jag inte planerat och låter mig bara flyta med.

Visst, det är mänskligt att reta upp sig på en kollega. Det är det.

Det är mänskligt att inte orka bära hur mycket irritation som helst.

Jag önskar bara att den aldrig fått bygga bo i mitt hjärta.

Tack Gud för att du älskar mig trotts allt.

Trotts att jag sa att "hon inte ens klarar att knyta en påse" och skrattade bakom hennes rygg.

(fast det är ju sant!). Du ser Gud, jag är obotlig. Jag behöver Dig.

Sommaren kom och tog över!

Vilken virvelvind jag lever i!
Visst, sommaren har till större delar bestått av jobb och ja, himlen ligger fortfarande uppåt och fötterna pekar nedåt. Så på så sätt har inga konstigheter skett. Men utöver det då?
På något sätt har jag lyckats fylla upp varje ledig minut med någon form utav aktivitet. Jag har försökt att insupa sommaren med allt vad den innebär trotts heltidsarbete. Det är trixigt, men det går. När jag tänker efter har jag faktiskt gjort massor, ett axplock..

på trästock

I Töre

En glimt av en prinsessa

syskonkärlek

En glimt av en prins

För ett par helger sedan åkte vi på en liten mini-roadtrip till Haparanda och Tornio där vi campade på vägen. Det var riktigt spännande att undersöka norra Sverige som tidigare varit en dold skatt för mig. Vi har också haft besök av min syster och hennes familj. (Å jisses amalia vad jag älskar mina syskonbarn!). Däremellan har jag haft lyxen att ha min goa vän från Stockholm här uppe i Umeå. Lägg där till lite besök på vid vatten och på restaurang och en hel del kvalitetstid med Kristoffer. Jag har fiskat, cyklat, sprungit och legat på bryggor.Det har varit underbart på många sätt Men.

Men, där kom det stora "Men-et". Nu är jag slut på. Oj,oj, oj vad jag är trött!
Jag har insupit både sommaren och Norrlands universitetssjukhus till max. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter ledighet! Jag har massor med ideér på resor jag vill göra, människor jag vill träffa och projekt jag vill genomföra... Allt ihop kommer dock att få falla på plats bit för bit, för nu behöver jag vila, riktig vila, av den typen som är utan planer.

Det är det här som gjort att bloggen blivit lidande. Jag har alltså inte väntat på att "andan ska falla på" utan jag har snarare haft andan i halsen! Nu är det bara 8 pass kvar till ledighet. Det har aldrig varit så nära!

2011-07-11 Dagen efter

På mitt trygga och fina Tomebo dog en pojke igår morse.
Precis när min pappa gick ut till bilen åkte pojken fort bort i en ambulans.
Mitt på mitt trygga fina Tomtebo, några hus ifrån min familj.
På gården där jag planterat blommor som fortfarande växer och jag första gången kysste min man. Precis där, där hände det otänkbara.

Skvaller och rykten färdas snabbare än vindens sus. Någon säger mig att det kan röra sig om en familj vi känner sedan förr. Må det inte vara så skriker mitt hjärta. Inte just den pappan, inte just den mamman. Fast vad spelar det för roll egentligen? Pojken är ju hur som helst död. Den 7-åriga pojken är ju alltid någons pojke och mannen i häktet är ju alltid någons vän.

Ibland drunknar man lite när man ser att världen är så brusten. Ibland går en bit i hjärtat sönder när jag ser att det är vanliga människor bakom dessa tidningsrubriker. Människor som ibland just jag vet vilka det är. De får ett ansikte, de blir en person och får ett leende. Något som känns så fruktansvärt, obegripligt och avlägset kommer plötsligt inpå skinnet.

Ibland blir jag rädd. Hur kan jag skydda mig själv? Hur kan jag skydda min familj?
När ska vi drabbas utav all ondska som omger oss?

Varje dag möter jag människor som är brustna. De har sjukdomar, de har varit med om hemska olyckor. Varje dag ser man människor som är fattiga, som har missbruksproblem, som saknar vänner, som är mobbade, som inte kan få barn, som står mitt uppe i en skilsmässa, människor som vill ta sitt liv. Ibland inser man inte vad man såg. Ibland förstår man först i efterhand att vi alla bär på vårt eget.


Jag kan inte förstå hur sånt här kan hända.
Lika lite som jag kan förstå smärtan, sorgen och tyngden som vår värld gemensamt bär.
Jag kan inte se gränsen för hur mörkt mörkret kan bli eller hur ljust ljuset är.

Men jag förstår mer och mer, att vår värld behöver Gud.


Your hands Reached into the depths of darkness
Your arms Pulled me to the light above
Your voice Spoke the word that broke my heart

Your eyes Burn with holy passion, fire, and love
You lead Me beside the quiet waters
You walk In the shadows of death's darkened door

You make Tables right before my enemies
You take oil and then you pour it over me

The Lord is my Shepherd I will fear no evil
You are my Shepherd I will fear no evil
Surely goodness and mercy cover me

All the days of my life they cover me
Surely I'm going to dwell in the house of the Lord
Forever and ever and ever more

/Psaml 23, Jason Upton

2011-06-05 .. liten uppdatering!

Det är svårt att hinna med bloggandet just nu. Dagarna är fulla utav jobb, aktiviteter och umgänge!

Jag vill bara berätta att Lenny är återfunnen!
Vi har firat bröllopsdag och i samband med detta paddlat kanot i sävarån. (Så mysigt!)
Kristoffer hade ordnat med denna superöveraskning och gjorde kvällen till något roligare än middag och bio som jag grunnat på. Idag åker jag till Vännäs för att sluta upp med Lena. Därefter åker vi till hennes barndoms hem och vidare mot Husbonliden i morgon och årets Lappis!

Innan dess ska jag hinna packa klart, diska undan, besöka en djurbutik och gå på ett läkarbesök.
Svish, svish. Jag gillar när livet fläktar mig i ansiktet!



Ha det fint där ute gott folk & trogna läsare!

Försöker i alla fall.
Hoppar på hojjen och beger mig ut i regnet för att sätta upp några fler affischer (som ser ut som skit eftersom bläcket börjar vara slut) för att sedan fara på jobbet som känns omotiverat och avlägset. Men jag gör det i rosa tröja och örhängen som ett statement till mig själv.

"Det är en helt vanlig fredag, det löser sig och du har varit med om värre."

2011-06-30 Midnight blues

Vi har promenerat runt kvarteret ännu en gång ikväll. Letat bland buskar och under bilar.

Därefter har jag kokat en kopp té som jag inhandlade på téhörnan inför vår planerade myskväll.

Den inträffade inte direkt. Jag har tittat på två avsnitt Mad men, tänkte att jag skulle distansera mig från allt en liten stund.

Just det, när vi var ute såg vi en omkullvält cykel nedanför vårt köksfönster. Den hade ett avbrutet cykelstöd och vitt lurvigt hår i en tuss på styret. Ars, jag vet inte vad jag ska tro. Ligger katten med brutna ben någonstans eller ska jag få se honom i morgon?

Ja, jag vet. Jag är på tok för personlig nu. Jag är också kanske lite överdramatisk. En bortsprungen katt, det har ju faktiskt hänt förr! Det är bara ett djur, dom klarar sig alltid, nio liv och allt det där. Han går att ersätta och jag klarar mig utan honom. Det är bara det att vissa saker tycks lättare dra en nedåt. 

Till exempel när man ser sin familj gå sönder ännu en gång.

2011-06-30

...För att fokusera på något annat en stund började jag rensa garderoben (efter inspiration av andra).
Jag har inte hunnit så långt, men kan nu konstatera att jag har 30 kjolar.

2011-06-30

Just i detta nu håller jag på att skriva ut dessa:

Inte det roligaste jag gjort.

Men jag hoppas det ska bli kul, ett kärt återseende och en skojig historia att lägga i ryggsäcken.
"Men tok-katt, ligger du och ruvar i garderoben där jag redan kollat fem gånger!?"

Ibland händer konstiga saker, tunga saker och allmänt överraskande saker när man minst anar det.

Och ibland känns det som att dom bara avlöser varandra.

Nu snurrar bara en tanke,  att det måste vara ett skämt!

Inte kan väl katten ha hoppat från tredje våningen?!

2011-06-30 Kära dagbok

Nu har jag varit vaken i mer än 19 timmar. Men då har jag hunnit en del också!

Först cyklade jag upp till sjukhuset för att arbeta (där intrycken varit så många att de skulle kunna fylla minst ett inlägg, men jag behåller det för mig själv.) Därefter hojjade jag iväg till lillasyster där vi solade och gick igenom hennes utrensade kläder. (Kom därifrån med en full kasse!) Efter detta mötte vi upp Miriam på affären där vi handlade middag och glass. (Glöm inte glassen en sådan här dag!) När middagen just så pass sjunkit ner i magen hoppade vi på cyklarna och for till Nydala där vi mötte upp Loviisa. Under kvällen hann vi ta ett varv runt sjön, med lite anhalter för intag av fika. Vi har pratat, och pratat, så pass att jag faktiskt fått ont i halsen. Det blev dock inget bad, jag är officiellt en badkruka! Det kändes till och med besvärligt att blöta fötterna! Så illa, nästan så att jag skäms lite...! Kvällen avslutades med lite kvällsfika hos Loviisa och en cykeltur hem. Jag har med andra ord cyklat säkert ett par mil och hunnit göra hur mycket som helst. Katten har varit super-duper-ensam ikväll då Kristoffer varit och fiskat. I morgon råder jag bot på det för att jag ska hålla mig hemma hela dagen. Jag är nämligen ledig. Då ska jag umgås med Kristoffer och katten. Jag, Kristoffer och katten. Det låter som musik i mina öron! Lämna lägenheten ska jag bara göra någon timme, max, helst mindre, om jag inte är under hot förstås. Eventuell sol avnjutes på balkongen. Blir det för svettigt, kanske, kanske, går jag ner på gården. Längre än så kan jag faktiskt inte sträcka mig!


Adjö dagboken.

2011-06-27 På utflykt

I går cyklade jag och Loviisa till Baggböle herrgård.
Där picknickade vi på saker vi inte egentligen ville ha, eller behövde.
Utsikten och sällskapet var nog.

De här tre bilderna säger er inte hälften så mycket som de säger mig.
De säger mig att Lollo är en riktigt bra person.
När jag får för mig saker som att gå ut på broar hakar hon på,
och när jag vill prata så är hon världens bästa tips-och-lyssna-person (inte för intet att hon ska bli psykolog).
När jag får ett il och vill rejsa med hojjen, eller blir rädd för en nedförs-backe, då skrattar vi hysteriskt tillsammans. Vi hugger i för varandras skull, om en cykel behöver meckas eller om en påse behöver bäras.
När jag säger att jag inte orkar gå i trappor
- då säger Loviisa att jag har sovit lite och att allt blir lättare i morgon.

ps. jag vet inte om det var bron eller fnisset som gör att både jag och loviisa 

har lite halvusel hållning på bilderna! ds.