Trist.

Håll i er, för nu kommer en reflektion.
Den blir inte så konkret för jag vill inte gå in på bakgrunden allt för mycket..

Men bemötande är verkligen a och o i vården.
Jag inser det nu, mer än någonsin. För det ska erkännas; jag har gäspat både en och annan gång när olika etik och moral-diskussioner förts på skolan och tänkt - Jag fattar galoppen nu!

Idag hade jag anledning att vara patient. Ett önskemål från min sida upplevdes troligtvis som krav för vårdgivaren på andra sidan. Jag blev den besvärliga patienten och vips var mina åsikter inte speciellt mycket värda. (kanske inte ens Jag som person?). Det var i alla fall så som jag upplevde situationen. Där satt jag hålögd med hakan nere vid knäna och funderade (lätt chockad) på hur det gick till. Varför blev jag tilltalad på det här sättet? Hur lyckades människan med några få ord tillintetgöra mig fullständigt?

Den dag jag själv blir sjuksköterska kommer jag, tyvärr, säkert reagera på samma sätt någon gång. "Ånej, vad vill hon nu". Jag kommer normalisera saker som pågår på min avdelning och snäsa av en och annan patient. Jag kommer vara dålig på att lyssna och ha förutfattade åsikter. Jag kommer lägga värderingar i orden patienterna säger, som kanske ibland inte finns där. Jag kommer döma dom efter kläder, ålder och utseende och tillskriva olika förväntningar på dem utifrån detta.

Jag hoppas dock innerligt att det ska dröja. Kanske förhalade jag det hela lite extra genom att vara med om att bli bemött så som jag blev idag... För då finns det i alla fall hopp om att jag blir en bättre sjuksköterska utav detta! För som patient börjar jag tappa modet.