På det här känslo-tåget satt fler än jag.
Någon snöt sig i en näsduk och en annan fnissar och tittar blygt ner i duken.
Vars tar man vägen när skrattet bubblar över eller när sedan gråten tar vid?
En stund glömmer jag bort varför jag sitter här
för att i nästa knockas utav allvaret.
Du finns inte mer.
Jag mumsar på tårtan, gör en mental axelryckning.
Det ska väl gå bra det med, inte sant?
Vi sågs ju inte så ofta på slutet, Gud ville ha hem dig nu, allt har en mening och
bums
så minns jag allt.
Minnena gör en kullerbytta med hela mig tills ögonen värker.
Du var en fristad, en åskvind,en sång, en uppmuntran och en suck.
Jag uppskattar så mycket, men mest av allt ärligheten vi fann på slutet.
Två kvinnor på var sin sida om bordet som pratar om livet.
Visst hade jag velat ha fler sådan tillfällen, då kanske du hunnit berätta om lekarna också.
Visst hade jag velat ha fler sådan tillfällen, då kanske du hunnit berätta om lekarna också.
Vi var nog rätt lika ibland trotts allt.
Nä, Du finns inte mer och jag hoppas du tyckte om sången vi sjöng.
Hoppas inte du miss-tycker att vi faktiskt skrattade också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar