Förlåt

Plötsligt spricker bubblan och allt rinner över.
Irritationen som byggts upp under lång tid når sin kulmen, droppen i bägaren och allt det där.
Det sker sakta, allt eftersom i små etapper. Jag kommer på mig med att snäsa ifrån, tala bakom ryggen och säga ifrån på skarpen! Människa du driver mig till vansinne!

Någon säger att det bara är mänskligt en annan att "man måste få ventilera", den tredje "vi känner alla likadant!".

Jag kan inte hjälpa det. Orken är slut och tålamodet är borta.

Empatin och sympatin är som bortblåst. Jag ser mig själv bli någon jag inte vill vara. Jag åker på en resa jag inte planerat och låter mig bara flyta med.

Visst, det är mänskligt att reta upp sig på en kollega. Det är det.

Det är mänskligt att inte orka bära hur mycket irritation som helst.

Jag önskar bara att den aldrig fått bygga bo i mitt hjärta.

Tack Gud för att du älskar mig trotts allt.

Trotts att jag sa att "hon inte ens klarar att knyta en påse" och skrattade bakom hennes rygg.

(fast det är ju sant!). Du ser Gud, jag är obotlig. Jag behöver Dig.