ett brev till mig

När man är som jag, som tänker på allt och Alla.

Är oron och vemodet sällan avlägset
Mitt i min glädjeyra drabbas jag av en sorg, som funnits där förut.
Den planterar sig genom kroppen och lägger sig i i bröstet på ett bekant ställe.
Ett ställe som gör att jag fortfarande kan andas, men inte helt slappna av.
Precis som mitt låga blodtryck vant sig vid att kompensera när jag ställer mig upp
har kroppen vant sig vid det här.
Den molande smärtan säger mig att


Bara för att man älskar behöver kärleken inte besvaras.
Bara för att jag vill alla väl, kan de sinsemellan såra varandra till smulor.
Jag kan inte hålla om alla på samma gång, eller laga allt med mina två händer.
Jag räcker inte till och vet ibland inte svaret på frågan, lösningen på gåtan.
Ibland läker tiden inte alla sår och ibland tycks det vara omöjligt att säga förlåt.
Då och då säger vi lätt förlåt, men är lika trasiga i alla fall.
- eller så får man en ny känga, när man väl ställt sig upp.
Faller ihop igen, försöker göra sig stark, klara sig själv - men kan inte komma vidare.
När vi vill förstå, göra bättre och lappa ihop gräver vi ibland bara större hål.
Ibland är det som borde vara helt, trasigt. 


Jag förstår att man kan älska och såra på samma gång.
Att man kan höra ihop men brytas isär.
Och att blod är tjockare än vatten gör det inte omöjligt att slita sönder.




Igen, vi behöver alla något större än oss själva.


Och du Emelie,
kom ihåg i mörkret lyser ett litet ljust starkt
att i morgon är en ny dag och att du bara kan sköta om dig själv
att det är okej att skratta även när andra gråter
och att dina armar inte kan omfamna en värld.