Till i motsats från i går vill jag inte gnälla.
När jag cyklade över tegsbron på väg hem höll jag på att vilja jubla av lycka!
Solnedgången och stadens lampor möttes, precis som min blick mötte okända människors ögon.
Vi såg alla vad fin vår värld var och för en stund kändes inget omöjligt.
Jag kände kraft i mina ben, vind i mitt hår och en tacksamhet så stor, så stor.
Vill jag känna efter ordentligt fick jag ont i ryggen efter trampandet och vinden förstörde min frisyr.
Men vem bryr sig efter en sådan cykeltur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar